luslouise

Hurra!Lycka!
 Det var dock inte så här min morgon startade. Jag hade för en gång skull god tid på mig när jag gick upp,och jag kom även iväg i tid. När jag kommer ner i rulltrappan ser jag en man som börjar snabba på sina steg nerför rulltrappan. Jag tänker att nu kommer nog tåget så jag börjar skynda på mina steg också. Mycket riktigt står tåget där när jag gått av den snabbt rullande trappan och folk strömmar ut från det brummande gamla tåget. Jag tar till mina springskills och rusar mot dörren. I den sekund som jag ska ta mig över från perrongen över till tåget så hoppar min ipod ut ur fickan och med ett ryck slits den från hörlurarna och ner på spåret. PÅ SPÅRET! JA PÅ SPÅRET! Helt jävla sjuk. Helt chockad har jag ändå hoppat på tåget och dörrana stängs. Där står jag med två hörlurar i öronen men ingen ipod. Jag slänger snabbt av mig lurarna och vet inte vad jag ska göra härnäst. Jag går av vid staionen efter och åker tillbaka. Ringer någon för att få vara upprörd/ledsen/chockad inför,kan ju knappast börja beklaga mig över min ipod för mannen som står bredvid mig.(han kanske inte ens vet vad det är). Jag letar efter den på spåret lite tafatt genom att stå och granska spåret. Ser ingenting. Väl i skolan är jag sen och utan min ipod. Lunchen tillbringades genom att vi vid luchbordet skulle komma på bra lösningar på ipod-problemet. "Får man böta? Städar de spåren? Hinner man upp på tio minuter?"Totalt 

engagemang över min förlorade ipod. Blev nästan lite glad av bara det. Det bästa förslaget var nog trots att att jag skulle skaffa en dresin. När jag med sura steg kom hem ligger inget mindre än MIN IPOD på datorbordet. Då har pappa varit nere och letat efter den,hittat den och frågat en snäll kille om inte han kunde hämta den. Ibland finner man verkligen snälla främlingar, och pappor. Tack pappa och, vem du än är!